Jag har alltid fascinerats av hur människor har ett så starkt behov av sig själva, och hur speciellt Facebook har fått en betydande roll där. O ja, jag är också en Facebook-nörd av rang - MEN:
När folk skriver om stora ting i sina liv, exempelvis att: "Nu har våran lilla bäbis kommit till världen!" Nog är det ALLTID minst en person som istället för att skriva ett värmande grattis, skriver en uppsats om "Åh, jag minns hur det var när min lilla flicka föddes o jag fick henne på mitt bröst, det var en tisdagskväll och vi var hos.., allt gick sååå bra, underbart, hej och hå". Jag kan INTE förstå anledningen att berätta om sig själv under ett sånt tillfälle. Det är det största som någonsin hänt sin (facebook)vän, så ska man börja berätta om sig själv!? Eller är det bara jag som tycker det är egoistiskt o knepigt? Sin egen story kan man kanske välja att dela med sig av en annan gång, och bara glädjas med den nyblivna familjen just där och då.
Lika så om någon stolt berättar att sin son har tagit studenten, då har någon annans son alltid tagit universitetsexamen och fått jobb. O har familjen Svensson lyckats få ihop pengar till en semesterhelg i Stockholm, så berättar familjen Jonsson att de snart åker till Thailand i tre veckor. Jag menar inte att vi inte ska glädjas åt varandra, o vi ska inte heller jämföra oss för alla har olika förutsättningar - men vi kanske kan välja våra tillfällen att uttrycka oss.
Detta är något jag ser hela tiden, överallt, o blir lite beklämd över på nåt vis. Varför ska alla alltid framhäva sig själva istället för att faktiskt lyssna, uppmuntra, gratulera eller uppmärksamma den andre som det faktiskt handlar om just vid det tillfället?